1930 i Montevideo, Uruguay
Uruguay–Argentina 4–2
1–0 (12) Dorado, 1–2 (20) Peucelle, 1–2 (27) Stabile, 2–2 (57) Cea, 3–2 (68) Iriarte, 4–2 (89) Castro.
Tidernas första VM-final spelades på Estadio Centenario i Uruguays huvudstad Montevideo 30 juli 1930 inför 93 000 åskådare.
Mötet tvillingländerna emellan framkallade en kokande stämning. Stadion var fullsatt två timmar innan matchstart och en intensiv konflikt lagen emellan blossade upp inför avspark. Uruguay ville spela matchen med den sorts boll de tränade med, medan Argentina vill spela med den boll de tränade med. Fifa fick bryta in och bestämde att matchen skulle spelas med argentinsk boll i första halvlek och uruguayansk i den andra.
Frågan är om det beslutet avgjorde den historiska första VM-finalen i fotboll. För efter spelet med argentinsk boll i första halvlek ledde Argentina med 2–1.
Sedan bytte man boll, Uruguay kom ut frampiskade av hemmapubliken och avgjorde matchen med tre mål i andra halvlek. Det sista och avgörande målet gjorde Héctor Castro i 89:e minuten medan Argentina vilt jagade en kvittering.
1934 i Rom, Italien
Tjeckoslovakien–Italien 1–2, efter förlängning
1–0 (76) Puc, 1–1 (81) Orsi, 1–2 (95) Schiavio.
På Stadio Nazionale i Rom fortsatte hemmanationerna att skörda framgångar i fotbolls-VM. När den svenske domaren Ivan Eklind blåste igång matchen fanns knappt 50 000 åskådare på plats och de fick se en relativt tillknäppt match och flertalet blev oerhört besvikna och modfällda när Tjeckoslovakien med en knapp kvart kvar tog ledningen med 1–0.
Men Italien reste sig ur dammet och Juventusspelaren Raimundo Orsi kunde kvittera med nio minuter kvar av ordinarie speltid.
VM-finalen 1934 blev därmed den första att avgöras efter förlänging. Väl där behövde Bolognas Angelo Schiavio bara fem minuter på sig för att ta emot en corrspass från Enrique Guaita och trycka in guldmålet.
Guldhjälten Schiavio gick bort i april 1990, mindre än två månader innan VM i Italien, något som många italienare ansåg bringa otur.
1938 i Paris, Frankrike
Italien–Ungern 4–2
1–0 (6) Colaussi, 1–1 (8) Titkos, 2-1 (16) Piola, 3–1 (35) Colaussi, 3–2 870) Sarosi, 4–2 (82) Piola.
Matchens spelade på Stade Olympique de Colombes i Paris inför cirka 60 000 åskådare. I en öppen, målrik och energisprudlande match var det Italien som redan från start ägde initiativet. Redan i sjätte minuten öppnades Colaussi målskyttet, Ungern kvitterade men redan innan paus ledde Italien med 3–1.
I andra halvlek stagnerade spelet en aning, Sarosi reducerade för Ungern men Lazios Silvio Piola stängde matchen, åtta minuter för slutsignal med sitt 4–2-mål.
Italien blev genom segern första nation någonsin att försvara ett VM-guld i fotboll.
Lagkapten för Italien var en viss Giuseppe Meazza. Ja visst, han som Inters och Milans hemmaarena namngavs efter inför VM i Italien 1990.
1950 i Rio de Janeiro, Brasilien
Uruguay–Brasilien 2–1
0–1 (47) Friaca, 1–1 (66) Schiaffino, 2–1 (79) Ghiggia.
På närmast legendariska Maracana i Rio de Janeiro bärgade Uruguay sitt andra VM-guld genom en av tidernas mest effektiva spelarrevolter.
I omklädningsrummet före avspark predikade Uruguays förbundskapten Juan Lopez vikten av att spela defensivt för att kunna stå emot Brasiliens våldsamma offensiv. Sedan lämnade Lopez omklädningsrummet för att låta spelarna ladda i frid och då ändrade lagkaptenen Obdulio Varela sitt lags taktik. Varela hade sett hur Sverige och Spanien gått ut mot Brasilien, spelat defensivt och förlorat med 6–1 respektive 7–1.
Den första halvleken slutade mållös, Brasilien tog en tidig ledning i den andra men Uruguay släppte sedan alla hämningar och lyckades vända matchen. Schiaffino kvitterade och Alcides Ghiggia blev matchhjälte med elva minuter kvar.
Än i dag räknas Uruguays seger i Rio som en av tidernas största VM-finalskrällar.
Matchen på Maracana hade osannolika 173 850 betalande åskådare. Men ännu fler sägs ha varit på plats…
1954 i Bern, Schweiz
Västtyskland–Ungern 3–2
0–1 (6) Ferenc Puskas, 0–2 (8) Zoltan Czibor, 1–2 Max Morlock (10), 2–2 Helmut Rahn (18), 2–3 Helmut Rahn (84).
Regerande OS-mästarna Ungern var storfavoriter till guldet och hade inför finalen 31 matcher i rad utan förlust. Och som om inte det räckte hade ungarna plattat till västtyskarna i gruppspelet med 8–3. Men i den matchen fick Ungerns legendariske lagkapten Ferenc Puskas en spark på benet och tvingades stå över både kvarts- och semifinal. Han anses inte ha varit helt fri från skadan i finalen, även om han inledde målskyttet efter bara sex minuter.
Efter åtta minuter ledde så Ungern med 2–0 och verkade gå mot en komfortabel seger – tio minuter senare var det kvitterat.
I den andra halvleken tryckte Ungern på för ett ledningsmål men västtyske målvakten Turek stod emot med hjälp av trävirket. Med sex minuter kvar av ordinarie speltid stack västtyskarna upp, Helmut Rahn drog till med fel fot och gav inte Grosics i målet någon chans. Puskas blev sedan avblåst för offside när han förpassade bollen i nät i den 89:e minuten och västtyskarna höll ut.
I Tyskland kallas matchen för "Miraklet i Bern" och var en stor framgång för en nation som återhämtade sig efter andra världskriget.
1958 i Stockholm, Sverige
Brasilien–Sverige 5–2
0–1 Nils Liedholm (4), 1–1 Vavá (9), 2–1 Vavá (32), 3–1 Pelé (55), 4–1 Zagallo (68), 4–2 Agne Simonsson (80), 5–2 Pelé (90).
51 800 åskådare fyllde Råsunda när hemmahoppet skulle ta sig an brassarna med en 17-årig Pelé som var på väg att bli superstjärna. Sverige hade beslutat att tillåta professionella spelare i landslaget vilket gjorde att Italien-proffs som Gunnar Gren och Nisse Liedholm var tillbaka i laget.
Några kvicka dribblingar av Nils Liedholm gav honom läge att skjuta Sverige till en drömstart efter fyra minuter och bollen smet in precis vid stolpen till vänster i målet. Men bara fem minuter senare kvitterade Vavá när han stötte ett inspel förbi Kalle Svensson.
Brassarna drog sedan iväg och Pelé är fortfarande den yngste spelare som gjort mål i en final samt i ett VM över huvud taget. Liedholm, 35 vid tidpunkten, är den äldste som hittat rätt i en final.
Agne Simonsson gav Sverige ett tröstmål innan Pelé spikade slutresultatet i den målrikaste VM-finalen hittills.
1962 i Santiago, Chile
Brasilien–Tjeckoslovakien 3–1
0–1 Josef Masopust (15), 1–1 Amarildo (17), 2–1 Zito (69), 3–1 Vavá (78)
Brasilien var tillbaka i final fyra år efter triumfen i Sverige. Nio spelare var kvar från guldlaget 58 men Pelé skadade sig i andra gruppspelsmatchen och spelade inte mer i turneringen. Storheter som Garrincha och Zagallo räckte dock bra mot Tjeckoslovakien.
Brassarna fick åter se sig i ett tidigt underläge i en VM-final efter Masopusts avslutning på Scherers delikata djupledspassning. Men Brasilien svarade som förra gången med ett snabbt kvitteringsmål. Amarildos solonummer på vänsterkanten avslutades med ett skott från snäv vinkel vid första stolpen förbi en överraskad målvakt – kanske hittade Maicon inspiration till sitt kanonmål i årets VM här?
Zito satte 2–1 på ett inlägg och Vavá utnyttjade att Schrojf i tjeckoslovakernas mål tappade ett inlägg, 3–1 och ännu ett guld var bärgat för brassarna.
1966 i London, England
England–Västtyskland 4–2 efter förlängning
0–1 Helmut Haller (12), 1–1 Geoff Hurst (18), 2–1 Martin Peters (78), 2–2 Wolfgang Weber (89), 3–2 Geoff Hurst (101), 4–2 Geoff Hurst (120).
93 000 fyllde Wembley för en av tidernas mest omtalade finaler som fortfarande skapar osämja mellan engelsmän och tyskar. England hade storheter som Gordon Banks, Bobby Moore och Bobby Charlton i laget medan Västtyskland kunde stoltsera med bland andra Franz Beckenbauer, Wolfgang Overath och Karl-Heinz "Volkswagen" Schnellinger.
Västtyskarna tog ledningen efter en misslyckad nickrensning som hamnade framför fötterna på Haller. Hans inte alltför hårda skott letade sig in bakom Banks i målet. En frispark till en helt omarkerad Hurst återställde dock jämvikten strax efter.
När Peters gjort 2–1 för engelsmännen var de nära ett guld, men i en tilltrasslad situation fick Weber sista träffen på bollen och chockade hemmapubliken med kvitteringen i näst sista minuten.
I förlängningen var det så dags för ett av tidernas mest omdiskuterade mål. Geoff Hurst tog emot ett inlägg, vände och sköt ribba in – eller? Domaren Gottfried Dienst samtalade med linjemannen Tofik Bakhramov och dömde sedan mål. I årets VM blev England bestulna på ett mål av Frank Lampard, där bollen var en dryg halvmeter innanför mållinjen vid ställningen 2–1 till Tyskland. Några av de tyska spelarna kallade detta för rättvisa för målet 1966.
När västtyskarna lyfte upp spelare för en kvittering kontrade England och samtidigt som åskådare sprang in på planen krutade Hurst in spiken i kistan.
1970 i Mexico City, Mexiko
Brasilien–Italien 4–1
1–0 Pelé (18), 1–1 Roberto Boninsegna (37), 2–1 Gérson (66), 3–1 Jairzinho (71), 4–1 Carlos Alberto (86).
Pelé hade svurit att inte spela något mer VM efter 1966, då han utsattes för oerhört hårt spel i matcherna mot Bulgarien och Portugal. Han ändrade sig till slut och ingick i ett av de bästa landslagen genom tiderna. Även italienarna, som var tillbaka i final efter att ha vunnit 1934 och 1938, hade ett kanonlag.
Pelé nickade in 1–0 innan Boninsegna snyggt lurade både försvarare och utrusande målvakt och rullade in kvitteringen i öppet mål.
Gérson pangade in 2–1 med ett långskott. Jairzinho gjorde 3–1 lite turligt från nära håll. Han tog med sig bollen mot mål men missade helt i skottögonblicket och ställde därmed Albertosi i Italiens mål.
4–1 är ett av de mest kända VM-målen. Briljanta brassar dribblade och passade sig fram mot Italiens straffområde. Pelé la upp bollen för Carlos Alberto som kom som skjuten ur en kanon – och med en av de mest sträckta vristarna någonsin satte han bollen stenhårt i bortre gaveln.
I och med vinsten blev Mário Zagallo den förste att vinna VM som spelare och sedan förbundskapten, och Pelé den förste och hittills ende som vunnit tre gånger.
1974 i München, Västtyskland
Holland–Västtyskland 1–2
1–0 Johan Neeskens på straff (2), 1–1 Paul Breitner på straff (25), 1–2 Gerd Müller (43).
Beckenbauer och Overath var tillbaka i final och ute efter revansch för förlusten 1966, förstärkta av bland andra Berti Vogts och Gerd Müller. Holland hade Cruijff, Neeskens och totalfotbollen där spelarna snabbt skulle kunna byta positioner.
Innan någon västtysk hade fått så mycket som ett skosnöre på bollen blåste domaren straff för Holland. Cruijff drev upp bollen från mittcirkeln och kapades i straffområdet av Uli Hoeneß. Neeskens dundrade in straffen mitt i mål medan målvakten slängde sig till höger. Holland förde spelet men Bernd Hölzenbein inspirerades av Cruijff och genomförde en egen soloräd – och föll lätt när Wim Jansen glidtacklade. Breitner slog in straffen bakom en bortgjord Jongbloed.
Müllers ledningsmål strax före halvtid skulle bli hans sista för Västtyskland. Efter guldet slutade han i landslaget.
Holland hade sina chanser i andra halvlek men västtyskarna kunde sträcka händerna i luften vid slutsignalen och fira sitt andra VM-guld.
1978 i Buenos Aires, Argentina
Argentina–Holland 3–1 efter förlängning
1–0 Mario Kempes (38), 1–1 Dick Nanninga (82), 2–1 Mario Kempes (90), 3–1 Daniel Bertoni (116)
Holland var ute efter revansch trots att Cruijff hade slutat i landslaget – men det skulle bli stryk på nytt mot hemmanationen i finalen.
Inför en fanatisk publik hade båda lagen jättechanser att ta ledningen innan Guldsko-vinnaren Mario Kempes lyckades slå bollen under en utrusande Jongbloed.
Ytterligare kanonchanser följde för båda lagen och nu var det Hollands tur att hitta rätt, med en vacker nick från Dick Nanninga.
I början av förlängningen gjorde skyttekungen Kempes 2–1 på sin egen retur och Bertoni avgjorde efter att lite slumpmässigt ha fått ett skottläge.
Holländarna uteblev från prisutdelningen efter matchen på grund av ilska mot det argentinska laget. Hemmalaget kom ut sent till matchstart och ifrågasatte också ett gipsförband på en holländsk spelare, trots att det redan godkänts av FIFA
1982 i Madrid, Spanien
Italien–Västtyskland 3–1
1–0 Paolo Rossi (57), 2–0 Marco Tardelli (69), 3–0 Alessandro Altobelli (81), 3–1 Paul Breitner (83).
Turneringen blev en personlig revansch för Paolo Rossi, som precis kommit tillbaka efter en avstängning för inblandning i uppgjorda matcher. Bland annat skickade Rossi ut storfavoriterna Brasilien ur VM med ett hattrick. Västtyskland å sin sida hade tagit sig till final bland annat genom 1–0 i en loj match mot Österrike där båda lagen på förhand visste att de skulle gå vidare på det resultatet.
Italien kunde kosta på sig att missa en straff i första halvleken, dåligt slagen av Antonio Cabrini. Rossi vräkte sig fram och nickade in sitt sjätte mål i turneringen till 1–0. Tardelli blev vild av glädje efter sitt 2–0 och såg närmast besatt ut när han sprang och firade målet. Italiens president Sandro Pertini log och gjorde gester med pekfingret för att visa att segern var bärgad efter Altobellis 3–0, även om västtyskarna fick ett tröstmål genom Breitner.
Italien tog därmed sitt tredje VM-guld och 40-årige målvakten Dino Zoff blev den äldste spelare att vinna VM.
1986 i Mexico City, Mexiko
Argentina–Västtyskland 3–2
1–0 Jose Brown (23), 2–0 Jorge Valdano (55) 2–1 Karl-Heinz Rummenigge (74), 2–2 Rudi Völler (80), 3–2 Jorge Burruchaga (83).
Hela 114 600 åskådare fanns på plats på Aztekastadion när Västtyskland åter var i final. Nu stod Argentina för motståndet anfört av spelgeniet Maradona, som tagit laget till finalen bland annat med hjälp av "Guds hand" mot England i kvartsfinalen.
José Brown nickade in 1–0 på frispark och en strålande kontring friställde Valdano som behärskat rullade in 2–0. Västtyskarna skulle dock kämpa sig tillbaka i matchen. Maradona slog ut med armarna när Rummenigge reducerade på hörna. Völler höll sig framme på ytterligare en hörnspark och kvitterade med en nick precis mellan Pumpidos utsträckta armar. Völler fick ett karaktäristiskt glädjefnatt men lyckokänslan blev kortvarig.
Trots att Lothar Matthäus hade haft grepp om Maradona kunde inte ens han stoppa argentinaren en hel match. På mittplan strax efter tyskarnas kvittering uppfattade Maradona hur Burrachaga fått en fri yta och hittade honom i djupled. Efter en rusch kunde han retfullt rulla bollen under utrusande Schumacher i mål. Tysklands andra raka finalförlust var ett faktum och Argentina tog sin andra VM-seger i en mycket spännande match.
1990 i Rom, Italien
Västtyskland–Argentina 1–0
1–0 Andreas Brehme på straff (85).
Ett defensivt och tråkigt VM fick också en målsnål och tillknäppt final. Västtyskarna var favoriter den här gången med Matthäus på mittfältet och anfallsparet Völler och Klinsmann. Argentina hade hankat sig fram till final med bara fem gjorda mål och två avgöranden genom straffläggning. Maradona var inte lika dominant som i VM 1986 och den som tagit laget till final var snarare målvakten Sergio Goycochea.
Argentina blev det första laget som fick en spelare utvisad i en final när Pedro Monzón satsade hårt i en tackling mot Klinsmann. Trots västtyskarnas spelövertag hade man svårt att skapa chanser och det krävdes en straff för att avgöra matchen. Italienarna protesterade vilt efter Sensinis tackling mot Völler men domare Codesal var obeveklig.
Brehme slog en bra straff till vänster i mål för segermålet. Argentina fick sedan även Gustavo Dezotti utvisad efter att han tagit ett grepp på Kohler när spelet var avblåst.
I och med segern blev Franz Beckenbauer den andre, efter Brasiliens Zagallo, som vunnit VM som spelare och förbundskapten.
1994 i Los Angeles, USA
Brasilien-Italien 3-2 (0-0 efter full tid och förlängning)
Straffarna:
Franco Baresi (miss), Marcio Santos (miss), Demetrio Albertini (mål), Romario (mål), Daniele Massaro (miss), Branco (mål) Daniele Massaro (miss), Dunga (mål), Roberto Baggio (miss)
Inför 94 194 åskådare på ett packat Rose Bowl i Los Angeles spelade Brasilien och Italien en av historiens tråkigaste VM-finaler. Det var två lag som var mer rädda för att förlora än sugna på att vinna, och inte ens måltjuven Romario kom igång. Följaktligen slutade det 0-0, och för första gången någonsin fick en VM-final avgöras genom straffsparkar.
Det började inte bättre där, när både Franco Baresi (bollen är fortfarande i omloppsbana runt jorden) och Marcio Santos missade sina straffar, men sen kunde trots allt Albertini och just Romario båda göra mål i omgång två. Mittfältskungarna Dunga och Branco satte sen sina straffar säkert, men efter Massaros miss var Roberto Baggio tvungen att sätta sin för att hålla Italien kvar i matchen.
Men det var inte Italiens final. Trots att Taffarel chansade och tidigt slängde sig lyckades in den store Baggio hålla nerverna under styr. Den usla straffen gick liksom Baresis högt över ribban. Brasilien var därmed klara världsmästare, och Sverige kunde med gott samvete säga att de åkte ut mot det bästa laget.
1998 i Paris, Frankrike
Brasilien-Frankrike 0-3
0-1 (27) Zinedine Zidane 0-2 (45) Zinedine Zidane 0-3 (90) Emmanuel Petit
Inför 80 000 galna fransmän (och ett gäng besvikna brassar) tog arrangörslandet Frankrike hem sitt första VM-guld någonsin. Finalen är ihågkommen för två saker: Zinedine Zidanes två nickmål, och Ronaldos kollaps före matchen.
Brassestjärnan saknades mycket överraskande på den första laguppställningen, men lagom till matchstart var han i alla fall med. Åtminstone på pappret, för på planen var han helt osynlig matchen igenom. Det spekulerades i att han fått ett epilepsianfall efter att ha spelat för mycket tv-spel under natten, men någon säker förklaring kom aldrig. Så sent som inför årets VM sa Ronaldo att det hade pratats nog om det. Oavsett vilket så brydde sig Zinedine Zidane inte om det. Den lille trollkarlen överraskade alla genom att nicka in två mål, och bar bokstavligen hela Frankrike på sina axlar. Hans andra mål, på tilläggstid i första halvlek, sänkte Brasilien för gott och de var aldrig nära att kunna komma tillbaka. I slutsekunderna gjorde i stället Emmanuel Petit 3-0 på en kontring
2002 i Yokohama, Japan
Tyskland-Brasilien 0-2
0-1 (67) Ronaldo 0-2 (79) Ronaldo
Ronaldo fick sin revansch för VM-98-debaclet när han gjorde båda målen i VM-finalen mot Tyskland. Han hade haft stora skadebekymmer, och var ett stort frågetecken inför turneringen. I stället vann han skytteligan med sina åtta mål.
Det var de regerande världsmästarna Frankrike som var förhandsfavoriter, men det var Tyskland och Brasilien som imponerade mest genom hela turneringen. Oliver Kahn var länge en vägg också i finalen. Han räddade Ronaldos två frilägen i den första halvleken, men efter 67 minuter tappade han Rivaldos skott, och Ronaldo kunde snabbt plocka upp returen och göra 1-0. Drygt tio minuter senare punkterade brassen matchen med sitt andra mål för kvällen och festen kunde börja överallt runtom i världen.
Världsmästarna beställde in 600 öl till omklädningsrummet, och sen satte festen igång där också. Ronaldo tackade Inter för att de alltid hjälpt honom när han varit skadad – och flyttade sen till Real Madrid.
2006 i Berlin, Tyskland
Italien-Frankrike 5-3 efter straffar (1-1 efter full tid och förlängning)
0-1(7) Zinedine Zidane 1-1 (19) Marco Materazzi
Straffarna: Andrea Pirlo (mål), Sylvain Wiltord (mål), Marco Materazzi (mål), David Trezeguet (miss), Daniele De Rossi (mål), Eric Abidal (mål), Alessandro Del Piero (mål), Willy Sagnol (mål), Fabio Grosso (mål)
Inför 69 000 åskådare på Olympiastadion i Berlin ställdes två europeiska finallag mot varandra för första gången sedan 1982. Italien ville ha revansch för EM-finalförlusten sex år tidigare, men det var Frankrike som tog ledningen direkt efter en tröstlös filmning i straffområdet av Florent Malouda. VM-kungen Zinedine Zidane chippade iskallt straffen i ribban, och sen ner en dryg decimeter innanför mållinjen.
Finalens andre huvudaktör blev Marco Materazzi, som tolv minuter senare nickade in kvitteringen på Andrea Pirlos hörna. Kort efteråt nickade Luca Toni i ribban på en ny Pirlo-hörna.
Trots det var det Frankrikes match. Anförda av Zidane stormade de fram, men 1-1 stod sig matchen ut. Inga fler mål följde i den första förlängningskvarten, men så med tio minuter kvar fick Zidane sitt världsberömda hjärnsläpp och skallade ner Marco Materazzi, en handling som effektivt avslutade fransmannens karriär.
Straffläggning togs vid, för andra VM-finalen i rad för Italien. Samtliga italienare satte sina straffar, medan Juventus-spelaren David Trezeguet drog sin straff stenhårt i ribban, och sen ner en decimeter utanför mållinjen.
Fabio Grosso blev hjälten som slog den sista straffen, utan chans för Fabien Barthez.
